Johanna Rosenqvist
Den 29 januari 2011 uppförde Evivakören konserten Natt över jorden i Konservatoriets konsertsal i Helsingfors. Det var det första projektet med vår nya dirigent Hanna Kronqvist och bestod av en för kören helt ny repertoar. Sedan början av hösten hade vi övat på alla de olika nattskildringarna och vaggvisorna, och dessutom lärt oss de flesta utantill. Svårast var nog Kodálys Mountain Nights, som bestod av en hel del inte alltför lätta insatser och spännande stämmor. De olika sångerna – allt från Wild Nights till Iraqi Peace Song – var så olika till sin karaktär att jag tror att varje sångare hittade en favorit bland repertoaren, liksom säkert också alla åhörare i publiken gjorde. Själv blev jag förvånad då jag hörde en publikkommentar om att den sång jag själv tyckte var tråkigast att sjunga hade varit den bästa på hela konserten. Där ser man hur olika smaken är. Under konserten svävade en stor måne på väggen bakom kören, och jag tror att det också bidrog till den fina stämningen. Vi förflyttade oss på körställningarna till de olika uppställningar vi skulle ha i olika sånger som om vi aldrig gjort något annat och efter att ha avslutat den stämningsfulla konserten med några vaggvisor fick vi stående ovationer och sjöng slutnumret ännu en gång. Kvällen avslutades sedan för körens del på restaurang Bistro del Mar.
Mats Liljeroos 31.1.2011 i HBL:
”Debuterande Evivadirigenten Hanna Kronqvist tycks vara rätt person på rätt plats i rätt tid. Hon hade gjort ett nog så ambitiöst repetitionsarbete och damerna i ledet verkade både koncentrerade och inspirerade. Stämfördelningsmässigt tycks man ha hittat en bra balans, klangen är fräsch och homogen och renheten liksom den rytmiska precisionen överlag utmärkt. Å andra sidan testades inte gränserna på allvar med ett småsnällt programupplägg.”
Natt över jorden – projektet fortsatte. I arla morgonstund lördagen den 2 april 2011 gnuggade 40 sångare sömnen ur ögonen och packade in sig i en buss för att bege sig på turné till Finlands soligaste stad – Vasa. Så värst soligt var det visserligen varken i Vasa eller på vägen dit, men det spelade nu sist och slutligen inte så stor roll eftersom vi trots allt var inomhus största delen av tiden. Bussresan till Vasa fördrevs med sovande, tidningsläsande, lösande av duell, sångövande, textpluggande, kaffedrickande och allmänt umgänge. Väl i Vasa, efter en allmän incheckningsrumba och bagageplacering, fick vi lunch och sedan var det dags att inta scenen i stadshuset. Vi övade igenom programmet, bar körställningar på huvudet (!), flyttade på flygeln, försökte vänja oss vid den ovana akustiken och förberedde oss på alla sätt och vis för konsert. Efter mellanmål (som Gunilla Sandberg till allas tacksamhet trollade fram) och paus sänktes ljuset i salen och det var dags för konsert.
Eftersom körställningarna i Vasa var betydligt smalare än i Konservatoriet i Gräsviken var det lite utmanande för kören att förflytta sig mellan de olika sångerna. Men tappert och med värdighet balanserade vi på trappstegen och förflyttade oss till olika köruppställningar. Själv lyckades jag fastna med klacken i körställningen under en av förflyttningarna och tvingades graciöst kliva ur skon, böja mig ner för att kila loss skon och sedan kliva in i den, lagom till att dirigenten gav ton till följande sång. Jag kan tänka mig att det ur publikens synvinkel såg lite intressant ut… Oberoende av min personliga lilla skoincident sjöng vi bra under hela konserten, och publiken verkade gilla det de hörde.
Efter konserten blev det i vanlig ordning mingel med bekanta i publiken och ombyte inför middagen på restaurang Il Banco. Det tog inte länge förrän stämningen var på topp och ljudnivån nådde takhöjd. Vi sjöng igenom många av sitssångerna under vicedirigent Marit Seppäläinens ledning och de eminenta reseledarna Micaela Vilhunen och Jenny Stenberg-Sirén, som verkligen hade gjort ett fint jobb, avtackades. Maten smakade och konserteuforin var hög. Åtminstone i min bordsända uppstod många glada skratt, precis som det ska efter en lyckad konsert. Efter middagen drog sig några tillbaka till hotellet medan andra gick till nattklubben Sky, där vi avsiktligt drack skumpa och oavsiktligt höjde medelåldern på nattklubbsbesökarna.
I berättelser och beskrivningar om turnéer brukar det lyftas fram hur resor är viktiga för körer, både för att utvecklas musikaliskt och för att befrämja den sociala samvaron inom kören. Hur klichémässigt det därför än låter kan jag inte låta bli att konstatera att jag tycker att just det hände under Vasaresan. Vi sjöng bra (vilket den fina recensionen bevisar) och jag upplever att också stämningen blev ännu lite bättre i kören. Den med all rätt ganska trötta men glada kör som satte sig i bussen för hemresan kunde nog verkligen vara nöjd med turnén som avslutade Natt över jorden – projektet.
Per-Håkan Jansson 4.4.2011 i Vasabladet:
”Evivakören presenterade en högklassig sång. Balansen är klanderfri, renheten avundsvärd och förberedelserna väl gjorda. Så gott som hela programmet sjöngs utantill. Hanna Kronqvist är en ypperlig kördirigent med en klar slagteknik och en genommusikalisk tolkningsförmåga. Hon inspirerar sina sångare, som verkar trivas med sin ledare.”
