Marit Seppäläinen, vicedirigent
Jag blev ombedd att ge en liten inblick i Evivas deltagande i vokalmusikfestivalen och körmönstringen Tampereen Sävel 2015 ur mitt perspektiv som vicedirigent. Det blev en minnesrik upplevelse för oss alla, av flera orsaker.
Repertoaren var inövad i vanlig ordning av vår dirigent Hanna Kronqvist, men några dagar innan tävlingen blev Hanna akut sjuk. Det betydde att jag på väldigt kort varsel i egenskap av vicedirigent fick hoppa in och dirigera Eviva på Tampereen Sävel.
Det var några intensiva och känslofyllda dagar, från det att körens ordförande Jenny Stenberg-Sirén ringde mig på torsdagen (hon började samtalet med ”Sitter du?”) tills jag landade hemma igen efteråt på söndag kväll. Jag plockade fram mejlkorrespondens från den tiden och insåg att jag egentligen inte har så mycket att tillägga till det som jag skrev då.
I mitt mejl till Hanna och kören precis efter tävlingen 8.6.2015 skrev jag så här:
Hej,
Jag sade det till kören i något skede under helgen, och det tål att upprepas: Det är du, Hanna, som har övat in repertoaren, nött in detaljer och finslipat musiken. Vi ställde oss på scenen och levererade. Och eftersom vi hade förberett oss så bra, kunde vi luta oss tillbaka på den tryggheten och njuta av att få sjunga.
Även jag vill tacka kören för den otroligt proffsiga inställningen till situationen och den
positiva energi som alla utstrålade. Vi lovade varann i torsdags att alla gör sitt absolut bästa under omständigheterna, och det gjorde vi sannerligen! Tusen, tusen tack för alla vackra ord och all uppmuntran!
Jag kände mig inte det minsta nervös när vi gick ut på scenen på lördagen (hur jag fick benen att bära mig ut igen, vete gudarna). Det var en tudelad upplevelse att stå där framför kören: dels en känsla av att det inte borde vara jag som står där (utan att min plats är i ledet), men dels en känsla av ”Wow, här står jag och herregud så fantastisk den här kören låter!”.
Jag hade i mitt stilla sinne tänkt att vi nog hade chanser på en guldstämpel, och att vi nog
säkert var den bästa damkören och därför platsade på slutkonserten. Men hela två guld
toppade förväntningarna rejält. Jag saknar ord för att beskriva hur det kändes att gå upp och ta emot priset på körens vägnar. Tur att Anna tog bild på det, mina minnen är lite suddiga. 🙂
Det känns jättefint att vi har fått bekräftelse på vår nivå och att vi med övertygelse (och utan
att låta självgoda) kan säga att Eviva är väldigt bra – inte bara bland damkörer utan bland
körer över lag.
Ha en skön sommar.
H. Marit
I ett annat mejl samma dag skrev jag till Jenny hur totalt overkligt det känts att skaka hand med de namnkunniga kördirigenterna i juryn. Och visst var det härligt att ett par veckor senare läsa juryns feedback, som berömde oss för exakt det vi hade ställt som mål – närvaro i musiken, tolkningen och fraseringen, förmågan att bära en berättelse.