Under rönn och syren (Makaroff/Topelius)

Blommande sköna dalar, hem för mitt hjertas ro!
Lummiga gröna salar, der vår och kärlek bo!
Soliga barn af luft och ljus, O jag förstår ert tysta sus
Blommande sköna dalar, hem för hjertats ro!

Säll i syrenens skugga, söker jag här mitt hägn.
Rönnarnas dofter dugga finaste blomsterregn.
Regnet slår ned i hjertats vår; hela dess verld i blommor står.
Säll i syrenens skugga söker jag mitt hägn.

Kom, du min vän i skogen, kom, vid min sida sjung!
Skogen är evigt trogen, våren är evigt ung.
Lifvet förgår som qvällens fläkt; evig är vårens andedrägt!
Kom, du min vän i skogen, vid min sida sjung!

Älskade blåa öga, le som i fordna dar!
Låt hvita rönnen snöga blommor på det som var!
Skänk glad åt qvällens dagg din tår! vakna på nytt till sol och vår!
Älskade blåa öga, le som forna dar!

Blommande sköna dalar stråla af sällhet då;
Klarare våren talar, bättre vi den förstå.
Aftonen rodnar, vakan slår, stilla en doft ur hjertat går.
Blommande sköna dalar stråla sällhet då.